Strongyloidiasis är en sjukdom som orsakas av parasiten Strongyloides stercoralis eller Strongyloides fülleborni. Båda är nematoder (rundmaskar).

Det är framförallt i tropiska och subtropiska länder som sjukdomen förekommer, men personer som reser från sådana länder kan bära med sig rundmaskarna i kroppen och orsaka nya infektionsfall även i andra delar av världen. Det var till exempel förhållandevis många militärer från USA som blev infekterade av dessa rundmaskar när de var stationerade i Sydostasien under andra världskriget och sedan förde med sig parasiterna hem.

En i övrigt frisk person som infekteras med Strongyloides får ofta inga symptom eller milda symptom. Parasiterna kan leva och föröka sig i kroppen under flera årtionden innan något händer som gör att de börjar orsaka allvarligare symptom, till exempel för att personens immunförsvar har försvagats.

Hur infekteras man?

Via jord

Den vanligaste infektionsrutten är att man kommer i kontakt med jord som innehåller frilevande rundmaskar. Rundmaskarna Strongyloides stercoralis och S. fülleborni är mycket så, maximalt 1,5 milimeter långa. Larverna kan penetrera mänsklig hud, så att till exempel gå barfota i infekterad jord kan räcka för att bli smittad.

Efter att ha tagit sig igenom huden migrerar rundmaskarna i kroppen och når så småningom tunntarmen där de borrar in sig och lägger ägg. Äggen kläcks i tunntarmen och rundmaskar kommer ut. En majoritet av dessa rundmaskar kommer att försvinna ut ur kroppen med avföringen, men vissa håller sig kvar genom att borra in sig i tarmväggen eller genom att ta sig in igen genom huden kring analöppningen så att de kommer in i kroppen igen.

När rundmaskar som kläckts i ens egen kropp stannar kvar och lägger ägg kallas det för auto-infektion. Eftersom Strongyloides inte behöver något annan värddjur än människan är det vanligt att en infekterad person fortsätter vara infekterad år efter år, såvida personen inte genomgår en framgångsrik behandling med parasitdödande mediciner. Man kan vara symptomfri under flera årtionden trots att man är infekterad.

Person till person

Överföring av Strongyloides direkt från en person till en annan är möjligt, eftersom dessa parasiter (till skillnad från många andra parasiter) inte behöver något annat värddjur än människan. En person som utsöndrar rundmaskar i sin avföring kan överföra dem till andra personer, och risken för överföring ökar givetvis om de två personerna är i nära kontakt med varandra och hygienrutinerna inte är tillräckligt strikta. Fall där parasiter har överfört direkt från en person till en annan har bland annat rapporterats från förskolor, från vårdhem och från särskilda boenden för personer med intellektuella funktionshinder.

Strongyloides kan också överföras vid organtransplantationer.

Symptom

Strongylodiasis kan orsaka många olika symptom och parasitinfektion är ofta inte det första man tänker på när man till exempel drabbas av hosta eller hudutslag.

Strongylodiasis förekommer i flera olika stadier.

• När en person först blir infekterad är det vanligast med symptom från huden, som kan bli irriterad där maskarna har borrat sig in.
• Några dagar senare kan man börja få symptom från andningsvägarna. Löfflers syndrom kan uppstå i andningsorganen, och då är trötthet och torrhosta vanligt.
• Ungefär två veckor efter infektionstillfället kan symptom från matsmältningssystemet uppstå, såsom magsmärta, uppblåsthet, halsbränna, diarré eller förstoppning. Vissa personer drabbas omväxlande av diarré och förstoppning. Det tar vanligen tre till fyra veckor efter infektionstillfället innan parasiter börjar utsöndras i avföringen.

  Det finns gott om exempel på individer som är helt symptomfria trots att de har en kronisk infektion och utsöndrar parasiter i sin avföring.

• När parasiter i larvstadiet migrerar i kroppen och auto-infektion sker är det vanligt med symptom från andningsvägarna, matsmältningssystemet och huden. Man kan få nässelutslag på huden och röda utslag på skinkorna och kring midjan.
• Om hyperinfektionssyndrom tillstöter kan symptom visa sig från många olika delar av kroppen, inklusive matsmältningssystemet, andningssystemet och det centrala nervsystemet. Chock och blodförgiftning kan tillstöta. Hyperinfektionssyndrom kan ha dödlig utgång.

Hyperinfektion

Hos vissa infekterade orsakar parasiterna hyperinfektionssyndrom, vilket är ett mycket allvarligt tillstånd som kan ha dödlig utgång. Vid hyperinfektionssyndrom tar sig rundmaskar in i blodomloppet via tarmväggen, vilket samtidigt gör det möjligt för tarmbakterier (till exempel E. coli) att ta sig in i blodet. Bakterierna kan orsaka blodförgiftning (sepsis) och kan också via blodet ta sig till olika organ runt om i kroppen där de kan orsaka lokala infektioner, till exempel hjärnhinneinflammation (meningitis). Man kan därför få symptom från flera olika delar av kroppen.

Det är framförallt personer som behandlas med immunosuppressiva läkemedel som löper risk att utveckla hyperinfektionssyndrom om de infekteras med S. stercoralis eller S. fülleborni. En person kan ha burit parasiterna i kroppen utan symptom i flera årtionden och sedan plötsligt bli allvarligt sjuk efter att ha börjat ta immunosuppressiva läkemedel. Eftersom strongylodiasis är så ovanligt i Sverige brukar man inte testa patienter för strongylodiasis innan immunosupressiv behandling påbörjas.

Det finns vissa sjukdomstillstånd som precis som immunosuppressiv behandling ökar risken för hyperinfektionssyndrom, bland annat HIV/AIDS, strålsjuka, lepromatös lepra (en sorts spetälska), aplastisk anemi, långt gången TBC och tertiär syfilis. Allvarlig näringsbrist kan också öka risken för hyperinfektionssyndrom.

Diagnos

Analys av blod, deudonalvätska och avföring kan användas för att bekräfta misstänka fall av strongylodiasis.

Att bara granska avföringen är inte en tillförlitlig metod eftersom en person kan vara infekterad utan att ha parasiter i avföringen. Upprepade granskningar av olika avföringsprover kan krävas innan man slutligen hittar parasiterna. Dessutom är det viktigt att avföringen inte hinner kallna, eftersom eventuella hakmaskägg i avföringen kläcks när avföringen svalnar och dessa larver är mycket svåra att särskilja från Strongyloides-larver.

I Europa är det bara vissa specialiserade laboratorier som odlar parasitkulturer för att bekräfta misstänkta fall av strongylodiasis, bland annat Schools of Tropical Medicine i London och i Liverpool.

Blod kan analyseras i jakt på antikroppar. Det finns dock en risk för positiva testresultat hos personer som är eller har varit infekterade med andra parasiter, och antikroppar kan också finnas kvar många år efter att man är färdigbehandlad mot strongyloides. Hos personer med försvagat immunförsvar kan det saknas antikroppar trots att patienten är infekterad med strongyloides.

Infekterade patienter har ofta (men inte alltid) ett förhöjt eosinofilisvärde. Eosinofilis är en slags vita blodkroppar. Att värdet är förhöjt är vanligen en indikation på parasitinfektion, allergisk reaktion eller cancer.

Behandling

Förstahandsvalet för behandling av strongylodiasis är vanligen ivermectin. Ivermectin dödar endast de vuxna parasiterna i kroppen, vilket innebär att man ofta behöver upprepa behandlingen minst en gång för att vara säker på att alla parasiter har dött. Hos vissa patienter finns parasiter kvar under lång tid och man behöver fortsätta behandla regelbundet även efter att de initiala behandlingarna har gjort så att symptomen försvinner.

Andra exempel på mediciner som kan användas mot strongylodiasis är albendazole och thiabendazole.

Kläder, sängkläder, etc behöver tvättas och torkas i enlighet med de instruktioner man får från behandlande läkare för att undvika återinfektion.

Historia

Den franske läkaren Louis Alexis Normand identifierade de vuxna Strongyloides-parasiterna år 1876 när han arbetade på flottans sjukhus i Toulon. Normand skickade vuxna parasiter till den chefshälsoinspektören Arthur Réné Jean Baptiste Bavay som studerade dem och insåg att de var det vuxna stadiet av de larver som kunde ses i avföringen.

År 1883 studerade den tyske parasitologen Rudolf Leuckart parasitens livscykel. Två andra vetenskapsmän som har hjälpt oss att förstå oss på den här parasiten är den tyske parasitologer Arthur Looss och den belgiske läkaren Paul Van Durme. Durme byggde vidare på Looss initiala studier och var den som slog fast att parasiten kan infektera en människa genom huden.

Den tyske parasitologen Friedrich Fülleborn beskrev hur autoinfektion fungerar och hur infektionen involverar tarmarna.