Leishmaniasis är en parasitsjukdom som förekommer i tropikerna, subtropikerna och Sydeuropa. Den orsakas av parasiter tillhörandes släktet Leishmania. Av de 30 arter som ingår i släktet och som kan ha däggdjur som värddjur har över 20 stycken visat sig kunna orsaka leishmaniasis i människor.

Leishmaniasis sprids via blodsugande sandflugor. Ett exempel på en art som kan sprida leishmaniasis är Phlebotomus papatasi.

Det finns flera olika sorters leishmaniasis som man kan få efter att man smittats, varav de två vanligaste är cutan leishmaniasis där man får sår på huden och visceral leishmaniasis där inre organ drabbas.

Var förekommer leishmaniasis?

Totalt förekommer leishmaniasis i över 90 länder runt om i världen, på alla kontinenter utom Antarktis. Man kan bli smittad i många olika miljöer, från regnskog till öken. Sjukdomen är vanligare på landsbygden än i städerna.

I den östra hemisfären förekommer leishmaniasis i Sydeuropa, samt i delar av Afrika och Asien, inklusive Mellanöstern. I Afrika är sjukdomen vanligast i Nordafrika och i tropiska regioner. Leishmaniasis är inte etablerad i Oceanien.

I västra hemisfären förekommer leishmaniasis i Sydamerika (dock ej Chile och Uruguay), Centralamerika och delar av Mexiko. Det finns också enstaka exempel på personer som blivit smittade i södra USA, huvudsakligen i Texas och Oklahoma.

Exempel på Leishmaniasis-arter som kan infektera människan

Leishmania donovani Leishmania chagas (även känd som Leishmania infantum)	Dessa två arter ingår i samma komplex
Leishmania mexicana Leishmania amazonensis Leishmania venezuelensis	Dessa tre arter ingår i samma komplex
Leishmania tropica Leishmania major Leishmania aethiopica	Dessa tre arter ingår i samma komplex
Leishmania viannia braziliensis Leishmania viannia guyanensis Leishmania viannia panamensis Leishmania viannia peruviana	Dessa fyra underarter utgör ett undersläkte inom släktet Leishmaniasis.

Parasitens livscykel

1. En människa smittas av leishmaniasis när hon eller hon blir biten av en blodsugande sandfluga som är infekterad med parasiten. (Det är endast sandflugehonor som suger blod.) I samband med blodsugandet överförs progmastigoter, som är det ineffektiva stadiet av parasiten.
2. Kroppens immunförsvar upptäcker progmastigoterna och skickar immunförsvarsceller för att ”äta upp dem” men progmastigoterna tar över dessa celler och transformerar dem. Parasiterna blir amastigoter som förökar sig genom delning och fortsätter infektera ytterligare immunförsvarsceller.
3. Hos vissa personer uppstår inte några synliga symptom på infektionen, medan andra får till exempel cutan leishmaniasis (sår på huden) eller visceral leishmaniasis (inre organ infekteras och skadas).
4. Om en sandfluga suger blod från en värd som är infekterad med leishmaniasis-parasiter kan den bli infekterad i och med att den får i sig infekterade celler. I sandflugan utvecklas amastigoter till promastigoter. Promastigoter utvecklas i sandflugans tarmsystem och migrerar sedan till sandflugans proboscis (sugsnabeln).
5. När sandflugan använder sin sugsnabel för att suga blod ur någon infekteras denne med promastigoter.

I många delar av världen där leishmaniasis förekommer är människan inte nödvändig för parasitens livscykel utan den kan ha andra arter som värddjur, såsom hundar och gnagare. Sandflugor är däremot alltid nödvändiga.

I områden där det finns L. infantum / L. chagasi har hundar visat sig vara den huvudsakliga reservoaren för parasiterna. Att minska mängden infekterade hundar kan därför vara av vikt för att minska smittspridningen.

På den indiska subkontinenten är människor nödvändiga för livscykeln för L. donovan. Där är livscykeln för parasiten alltså människa → sandfluga → människa.

Sjukdomsformer och symptom

Det finns flera olika former av leishmaniasis som kan yttra sig på olika vis. Det är också möjligt för en infekterad person att vara helt symptomfri.

De två vanligaste formerna av leishmaniasis är cutan och visceral leishmaniasis.

Cutan leishmanias

Detta är den vanligaste formen av leishmaniasis och den yttrar sig i form av sår på huden. Ett gammalt svenskt namn på cutan leishmaniasis är orientböld.

Det brukar vanligen ta flera veckor från infektionstidpunkten innan något sår uppstår, och ibland tar det flera månader.

Såren kan utvecklas över tid och förändras både vad gäller storlek, karaktär och hur pass ont de gör. Vissa sår är smärtfria medan andra gör ont. Det är vanligt att man först får knölar som sedan blir ”vulkanlikande” sår med en förhöjd kant runt om kring och en krater i mitten. Kroppens försök att läka såren kan göra att de täcks av sårskorpor.

Vissa personer får svullna lymfkörtlar i närheten av såret. Har man till exempel ett sår på höger hand kan lyftkörtlarna i höger armhåla svullna upp.

Det är vanligt att såren läker av sig själva även utan medicinsk behandling, men det kan ta allt från månader till år och man brukar få rejäl ärrvävnad på platsen där såret har varit. Det finns också risk för att utveckla mucosal leishmaniasis. (Se nedan.)

Visceral leishmaniasis

Detta är den näst vanligaste formen av leishmaniasis. Här angrips inre organ, såsom lever, mjälte och ryggmärg. Det tar ofta lång tid att utveckla visceral leishmaniasis – månader eller år snarare än veckor.

Symptomen är ofta diffusa och visceral leishmaniasis kan lätt misstas för andra sjukdomar. Exempel på vanliga symptom är feber, viktminskning, svullen lever, svullen mjälte, anemi (få röda blodkroppar), leukopenia (få vita blodkroppar) och trombocytopenia (få blodplättar).

Visceral leishmaniasis kan ha dödlig utgång.

Mucocutan leishmaniasis

Mucosal leishmaniasis är ett exempel på en betydligt ovanligare form av leishmaniasis. Här är det inte huden utan en slemhinna som angrips, till exempel i näsan, munnen eller halsen.

Mucocoutan leishmaniasis är ofta en följdsjukdom som uppstår hos någon som redan drabbats av cutan leishmaniasis och inte har fått effektiv behandling mot såret på huden. Ibland kan det gå flera år från att såren på huden läkte av sig själva tills att personen utvecklar mucocoutan leishmaniasis.

Där är bara vissa typer av leishmaniasis-parasiter som orsakar mucocoutan leishmaniasis och de finns i delar av Latinamerika.

Diagnos

Vid cutan leishmaniasis kan man ta ett prov från såret och studera det i mikroskåp för att identifiera parasiten. Det går även att göra en parasitkultur med hjälp av provet från såret.

Vid visceral leishmaniasis brukar man istället ta ett prov från benmärgen för mikroskåpstudie / parasitkultur. Ett annat alternativ är att ta ett blodprov för att leta efter antikroppar mot parasiten.

Behandling

Det finns inte någon enskild behandlingsform som är rekommenderad för alla fall av leishmaniasis och för alla patienter, utan läkaren behöver skräddarsy en behandling utifrån flera tillgängliga alternativ.

Läkaren behöver bland annat ta hänsyn till vilken eller vilka sjukdomsformer det rör sig om, exakt vilken art som orsakar problemen, i vilken geografisk region som patienten blev smittad, hur allvarlig sjukdomen har hunnit bli samt hur patientens allmänna hälsotillstånd ser ut.

Många av medicinerna i nedanstående lista kan ha mycket allvarliga biverkningar och måste undvikas av vissa patientgrupper. Det är också vanligt att en medicin som har hög effektivitet mot en viss art av leishmaniasis-parasiter i ett visst geografiskt område har låg eller ingen effektivitet när omständigheterna är annorlunda.

Exempel på mediciner som används mot leishmaniasis

Namn	Info
Amphotericin B deoxycholate	Används mot cutan, mucosal och visceral leishmaniasis.
Pentamidine isethionate	Används mot cutan, mucosal och visceral leishmaniasis.
Paromomycinsulfat (Aminosidine)	Används mot visceral leishmaniasis.
Sodium stibogluconate	Har varit en vanlig behandlingsmetod sedan mitten av 1900-talet. Injiceras intravenöst eller intramuskulärt, inte inte i eventuella sår. I vissa områden är resistensen mot medicinen numera så hög att man övergått till att använda amphotericin eller miltefosine istället.
Meglumine antimoniate	Tillhör samma läkemedelsgrupp som sodium stibogluconate. I vissa områden är resistensen mot medicinen så hög att man övergått till att använda amphotericin eller miltefosine istället.
Liposomal amphotericin B	Används mot visceral leishmaniasis. Ges som intravenöst dropp.
Miltefosine	Ges oralt. Används för att behandla cutan, mucosal och visceral leishmaniasis.
Ketoconazole	Ges oralt
Itraconazole	Ges oralt
Fluconazole	Ges oralt

Det förekommer att cutan leishmaniasis behandlas med kylterapi (flytande kväve) eller värmeterapi (med radiovågor).

Hur kan jag minska risken för att bli smittad av leishmaniasis?

Det finns inget vaccin mot leishmaniasis och inte heller någon medicin som rekommenderas i förebyggande syfte. Det förebyggande arbetet handlar därför framförallt om att undvika att bli biten av sandflugor.

• Sandflugor är som mest aktiva från skymning till gryning. Under denna tid på dygnet ökar därför risken att bli biten. Minska risken genom att undvika att befinna dig där det finns sandflugor mellan skymning och gryning.
• Skydda så stor del av huden som möjligt med kläder. Tänk på att sandflugorna kan dra nytta av glipor, till exempel genom att flyga in under en skjorta som inte är instoppad i byxlinningen.
• Applicera lämpligt anti-insektsmedel på oskyddad hud samt på hud i övergångszonerna. Det kan till exempel vara bra att ha medel på den nedre delen av underarmen även om man bär långärmat. Produkter som innehåller DEET brukar fungera bra mot sandflugor. Köpa gärna med dig ett lämplig anti-insektsmedel i förväg så att du slipper leta efter en försäljare när du redan befinner dig i riskzonen för smitta.
• Sov under ett finmaskigt myggnät som är preparerat med anti-insektsmedel, till exempel pyrethroid. Obs! Sandflugan är mindre än myggor och kan komma igenom mindre öppningar. Ett finmaskig nät därför är viktigt.

  Redan innan man beger sig till ett område där leishmaniasis förekommer är det bra att köpa myggnät för sovplatsen så att man slipper förlita sig på vad man kan hitta på plats eller sova några nätter utan myggnät medan man försöker hitta en butik som säljer myggnät.

  Om du ska använda nätet under en längre period, säkerställ att du har extra anti-insektsmedel att impregnera nätet med på nytt innan den gamla impregneringen slutar verka.

• Använd myggnät för fönster, dörrar och andra öppningar. Tänk på att sandflugan är aktiv dagtid, så att nöja sig med att använda myggnät nattetid räcker inte. Myggnäten ska helst vara preparerade med anti-insektsmedel.
• Spreja regelbundet bostaden med ett långtidsverkande insektsgift som är effektivt mot sandflugor.
• Risken att bli biten av sandflugor när man befinner sig i slutna rum med luftkonditionering är mycket låg.